Förstår inte påängen med att vara uppmärksamhetstörstig när man redan har bra vänner.
Att se till att folk tycker synd om en så att de kan komma och puttenutta en. Det händer lixom bara i filmer.

Att sedan bli sur på dom som inte ger en uppmärksamhet är ännuvärre. Man ger sigsjälv bara ett fult rykte och, i värsta fall, förstöra hela sin skolgång.

Det är inte mitt problem, men jag tycker synd om de som inte förstår situationen och puttenuttar denna "stackare". H*n är inte värd deras vänskap, för att h*n, enligt min åsikt, är falsk och gör vad som helst för att få vänner.

Ta dig i kragen och sluta böla för att dethär inte är Hollywood.

Jag vill tävla, och har velat det sedan länge tillbaka, men jag har aldrig riktigt känt att jag är tillräckligt duktig.
Även när jag har haft möjlighet har jag dessutom fegat ur för att jag inte har en aning om hur man gör när man kommer dit.

Alltså, Vad som ska göras, Hur det ska göras, om man ska gå till någon och hämta någonting och i så fall vem, osv.
Jag var på en Pay&Jump med Malou i april 2011. En oförglömlig dag med mycket nytt från att vi fått in Malou i transporten till att vi lastade av henne på stallplanen hemma.
Efter det har jag ju haft möjlighet eftersom jag för det mesta vetat vad som ska göras, iallafall i princip, men när vi åkte på dendär pay&jumpen hade Malou fått ett sår från brodden när hon trampat runt. Malou tyckte ju att det var jättekul endå, man märkte det, men jag kände endå dåligt samvete eftersom att hon är en gammal tant. Jag vill inte överanstränga henne, utan jag vill att hon har det bra de sista åren i sitt liv utan stress och liknande.

Jag menar inte att hon ska pensioneras, utan att hon ska ta det lugnt. Vi tränar, men inte till något, utan då tränar vi tillsammans på det som vi tycker är kul, eller som vi brukar göra ibland när hon longeras; leka med varandra och ha kul. Och det är så jag vill ha det med en gamling. Ingen stress, inte flänga runt och springa tävlingsbanor osv. Hon ska ha det bra, precis som en häst har i sina bästa år som häst.

När Malou sedan är borta så ska jag såklart välja häst efter vad jag vill i framtiden.

Jag ska välja en häst som jag kan tävla utan dåligt samvete osv, och det ska bli kul.
Men vem kan längta efter det när man vet att när den dagen har kommit så kommer man ha förlorat det som lärt en så mycket, som man älskat och alltid prioriterat över allt annat och betytt så otroligt mycket för en ända sedan man var elva år?     

.. när folk påstår saker som saknar logik.
Ett bra exempel är när jag var på Stockholm Horseshow. Jag satt brevid två yngre tjejer, typ mellan 8-12 år eller något? De var båda något otroligt störande och pratade med varandra och dom som var raden över dom, så man tillochmed inte hörde vad som sas i showen..
Iallafall, de som tittade på finalen vet iallafall att de använde en häst, utklädd till drake. De hade sattit dit som någon slags liten eldspruta så att "draken" sprutade riktig eld.
En utav dehär tjejerna hade väl varit med på något genrep eller något, och tio sekunder innan de tar fram drakhästen säger hon: "Ååh, dethär har jag sett. Det är häftigt men SÅ HIIIIMLA SYND OM HÄSTEN.

En småsak igentligen, men det stör mig så grovt mycket. Ge mig lixom en förklaring varför hästen skulle lida av det? En häst som är tränad och van vid eld och sånt är det inte synd om när den får hålla på med det den är tränad till att göra. Om du satt på youtube och för första gången är med om en sånhär "pop-up"-grej.. (När det lixom helt plöttsligt ploppar upp en äcklig bild på någonting och ett obehagligt ljud skriker i högtalarna) .. så skulle ju självklart du bli rädd. Men om du kollar på samma film om och om igen är det tillslut inte läskigt längre, för du vet ju att det skulle hända något när som helst.

Jag njuter av att kolla på Pewdiepie när han spelar amnesia. För fyra månader sedan var jag tvungen att pausa och dra fram denhär lilla pluppen på "tidslinjen" (ehheh..) för att dubbelchecka att det inte kommer något läskigt. Nu däremot kollar jag på sådana videos utan att dö. Möjligtvis hoppa till eller något, men jag dör inte som jag gjorde de första tusen gångerna.

En häst det är synd om är däremot när ryttare som är ovana på foten i stigbygeln använder sporrar för att hästen är "för seg". En häst som inte går framåt för skänkeln är skänkeldöv. En häst blir skänkeldöv när dens ryttare ständigt skänklar, medvetet eller omedvetet, och då tvivlar jag på att sporrar är ett bra val, istället ska man börja tänka i genom vad man gör med fötterna för att det ska bli så. Är det inte fötterna kanske det är hästen som är lat, men enligt mig ska man alltid börja med att skylla på sig själv.